Ytterligare en småbarnsföräldersblogg

Vidhåller fortfarande att det känns lite töntigt att påstå att Thea vände upp å ner på mitt liv, när hon egentligen bara låg där och existerade. Idag var det dax för BVC och som vanligt startade jag för sent för att känna att jag var redo när jag åkte. Calle blev "slängd" in i hundburen hos svärisarna och sen var det ilfart ner till Monika och dax för mätning och vägning. Jag var nämligen ensam med tjejerna idag, för första gången på en allmän plats förutom lilla ICA, så det var lite pirrigt att se om jag fixade det men det gjorde jag. Det gick skitbra så jag törs åka dit igen.

Resten av dan rullade på. Jag sövde Thea till originalversionen av Kung Fu Panda och lyckades så bra att vi sov alla tre innan det var klart. Tyvärr varade inte lyckan tillräckligt länge då en bekant skulle förtydliga sig om att jag verkligen inte var hemma då varken bilen stod ute eller hunden skällde, så därför ringde man på ringklockan. I och med det blev resten av dagen lite sabbad då det blev för lite sömn för Thea och hon därför ballade ur när vi åkte och hälsade på ett par vänner och deras "lille" son. Han är nämligen fyra veckor yngre än Greta men exakt lika stor. Ganska häftigt!

Nu sitter jag och svär över Handelsbanken som återigen inte släpper in mig på hemsidan nu när jag faktiskt har tid över att pyssla med viktiga saker inom föreningen. Alla utom undertecknad sover nämligen!!! Det händer inte varje kväll så egentligen borde jag göra vettigare saker än att blogga.
  Sova t.ex. - GOD NATT!!!

och livet har återgått till det normala, eller så normalt det nu kan bli. Att få sitt första barn innebär en jättestor förändring. Man säger att man inte kan föreställa sig hur annorlunda det kan bli förrän man sitter där. Så här efteråt när jag sitter med mitt andra barn undrar jag vad det var som gjorde att man tyckte att det blev en så stor förändring. Barnet ligger ju bara där och dygnet går ut på att äta, skita och sova. Visserligen är Greta snäll men den här gången måste jag tyvärr lägga till en kväll med lite kolik också, men annars är det ju verkligen bara äta, skita och sova, så stor omställning kan jag väl inte hålla med om att det var när Thea kom. Visserligen satte man inte längre på sig ett par skor och grabbade nycklar, mobil och plånbok när man skulle någonstans men om jag någonsin har gnällt under tiden Thea var "lill-liten" så tar jag tillbaka det. För det är NU, nu när man står och byter på Greta och hör något odefinierat i köket, som man har rätt att gnälla lite. Jag har själv satt mig i situationen så därför ska jag egentligen inte säga någonting, men det är spännande ibland här hemma. Både katten och hunden får mer än de förtjänar och finns det möjlighet så försöker storasyster gärna lyfta den lilla - I HUVUDET!!! Det gäller att vara med.

Men, så länge det låter är allt bra. Det är när det bli tyst som det är fara å färde!!! Nu har inget fruktansvärt hänt men som jag tidigare sa; att stå och byta blöja och bara kunna stå kvar och lyssna på vad som händer i köket, är inget drömscenario. Tidigare var det bara köksbordet som var tvunget att vara rent från saker men nu flyttas stolarna runt i huset så Thea kommer nu in i samtliga skåp! Skitspännande!!!

Men, vi har det bra här hemma. Det är skitmysigt när Thea är glad och mätt och hon är mycket stolt över lillasyster, även om det kan bli hårdhänt ibland. Det gäller att vara med.

Nu har även tävlandet lugnat ner sig. Kompisar säger att jag planerar allt in i minsta detalj, men tävlingskalendern glömde jag titta i när jag planerade barn!!! Under Gretas första månad blev det fem tävlingar så hon har redan varit med en hel del, och vid tre veckors ålder var hon med i ett reportage i Gävle Dagblad och Arbetarbladet.
  Nu är det lugnt ända fram till 10 juli så då ska vi bara mysa, och träna lite grann.

Igår åkte vi som planerat till Rembo för att Olov skulle få skjuta sin första utomhustävling. Det skulle bli väldigt intressant att se hur det skulle gå, för jag vet att han är en bra skytt och att han är bra på avståndsbedömning, så med lite tur inblandat så skulle han kunna placera sig riktigt bra. Jag själv valde att lämna Bettan hemma för banan är gansk krävande fysiskt så utifall jag inte skulle orka så svek jag inte några andra skyttar/juniorer, utan kunde då bara ta det lugn och vänta tills Olov skjutit klart. Nu orkade jag så gott som hela banan så i efterhand så tycker jag att det var synd att jag inte hade bågen med.

Dagen började bra för Olov. Den ständiga caddien började knata ut i skogen när han helt plötsligt kände sig ganska naken. Han fick då vända för att gå tillbaka och hämta sin båge. Hur kul han tyckte att det var, vet jag inte, men de andra i klubben fick sig i alla fall ett gott skratt! Jag förstår att han kunde missa den "lilla" detaljen för han har ju bara ryggsäcken med sig ut i skogen i vanliga fall så allt kändes ju normalt för honom.
  Vi började skjuta och allt gick kanonbra. Det var få mål som han gjorde bort sig på och när han skjutit alla 30 målen så kände han att han bara "skjutit bort" 25 poäng p.g.a. av att materialet gick sönder under lördagens träning.
  På prisutdelningen stod hela klungan Edsbyskyttar som vanligt och hejade fram våra medaljörer. Facit blev sju medaljer av nio startande. Den största prestationen gjorde faktiskt Olov som smackade in en seger i sin första jakt-tävling. Jag var stolt så jag kunde spricka, för jag har lärt honom allt jag kan (och det är därför som det har gått så fort för honom). Bågen köpte han för sex veckor sedan så det har gått fort för honom!!!

På vägen hem från Rembo/Avesta, strax före fem, började jag känna hur mensvärken kom. Det gick långt mellan värkarna; till en början nästan en halvtimme men när vi kom till Falun så var det 13 minuter mellan dem. Vi bestämde då att vi skulle åka och handla och äta hos Jakob för att vänta ut läget och kika vad som hände. Vi var färdiga vid 18 och sen blev det vilotime framför TV:n med noggrann dokumentering av varje värk. Förlossningen var förberedd och vi var så välkomna att komma när värkarna var tätare och jämnare. Efter tre timmar var Wipeout slut på Kanal 5 och det började bli tufft att hålla skenet uppe för att inte skrämma brorsan. Han har ju trots allt aldrig varit med om ett värkarbete så därför åkte vi upp till förlossningen och fortsatte stånkandet där uppe.
  Vi kom in 21:15 och då var jag öppen 5 cm men hade inte speciellt ont jämfört med hur det var sist. Både jag och Olov var rörande överens om att det här inte var några större problem och under den kommande timmen skrattade vi och hade kul tillsammans med barnmorskan. Vi la upp en liten plan för hur förlossningen skulle gå till och vi ville börja med att ta en dusch och jag skulle få bada i bubbelkaret. MUMMA!!!
  Väl redo för att gå till duschen small det bara till och jag fick en värk som accelerade tre pinnhål på smärttröskeln. Att ligga ner var tydligen dämpande för stå kunde jag inte. Nu blåste jag genast av duschen och greppade snabbt tag i lustgasen.
  Lustgasen i Falun har en häftig effekt på mig. Jag blev hög som ett hus, och den hade en överraskande effekt på mig som jag inte kände av när jag fick Thea. Samtidigt som det var läskigt så var det ju även skönt, men jag vill ha kontroll så jag fick ta det väldigt lugnt med masken.
  Kl. 23 pickade man hål på hinnorna och samtidigt som det var väldigt skönt så ökade trycket markant. BM sa att jag skulle vila för snart var det på gång men det sket jag i. Jag "fuskade" och krystade fast de inte märkte något. Jag hann nog med några krystningar innan BM ville känna hur öppen jag var, så om jag kunde börja krysta snart. Då drog hon efter andan och bara konstarade att "huvudet står här aldelses innanför". "Nu är det bara några krystningar kvar sen är det här över". I helsike tänkte jag och vid nästa värk tog jag i som om jag tänkte skjuta ungen i motsatt vägg så från att inte synas tryckte jag ut hela barnet. Min första reaktion blev "Jag sa ju att det var en flicka!!!" (Nu slapp jag reklamera, som jag skämtat om till alla hemma)

Med facit i hand är jag grymt nöjd att vi stannade i Falun. Förlossningen gjorde självklart ont, men om jag jämför med Thea så tar jag hellre en timmes smärta än fem, som med Thea.
  Strax efter tre i natt gick vi ner till BB och där var det ganska rörigt. Greta ville varken äta eller sova så vi störde de andra två mammorna i salen ganska mycket. Vid fem traskade jag upp och ringde till farmor och farfar så att farfar fick nyheten innan han drog till jobbet. När jag var färdig med dem fick jag hjälp av en sköterska som tog Greta in till deras rum så jag fick sova. Det blev iaf en timmes sömn innan de andra två barnen i salen vaknade. Greta rullades in vid halv sju men hon fortsatte sova. Tänk den som kunde göra det!!!
  Halv tio var vi in till läkaren och sen kunde vi åka hem. Vi drog till Jakob och sov ett par timmar där och väntade tills han kom hem så han också fick träffa Greta, 16 timmar gammal!

Trodde i min enfald att jag skulle bli av med den här medicinbollen igår/i natt men icke. Börjar från början...

Vaknade ganska tidigt och då barnsången var inställd så tog vi en förmiddag hos farmor och sedan hos mormor och gammelmormor. Åkte hem vid lunch och då hade jag börjat känna lite i bäckenet, men inget mer än mycket mild mensvärk.
  Det blev en gemensam tupplur på närmare 2,5 timmar så då var vi utvilade och redo för nästa äventyr. Både jag och Thea skulle till övervåningen på läkarecentralen. Jag följer som vanligt samma kurva som med Thea. +13 kg (+13 kg), 125/75 (138/86),  37 cm mage (38 cm) oc 136 slag (136 slag). Skönt att jag har något att jämföra med då jag vet att jag mådde bra efter förra förlossningen. BM gladde mig med kommentaren "vi kommer inte att ses igen", men för att vara på den säkra sidan så har jag en ny tid den 7 maj men den har jag inte tänkt utnyttja!
  Thea hade inte fullt lika kul som jag. Dr Westh var nöjd med hennes utveckling och trots att jag inte trodde det så tycker han att hennes sätt att prata är tillräckligt för att "godkänna" att hon pratar 8-10 ord. Hon kan ju kommunicera med oss och det verkar som att det är det som är poängen. Annars skulle hon bygga med klossar och det gjorde hon och vi blev förvånade när hon kunde visa var näsan satt. Något hon inte gör inför främmande i vanliga fall. Avslutningsvis blev det vaccinering och det gillar hon inte. De försökte distrahera henne men ICKE. Det blev grin och skrik men morsan hade med druvor och då slutar tårarna komma på en gång. Mat är alltid en bra muta!

Vi åkte till morfar efter att vi varit och köpt en utdragssäng på kvällen och då ökade trycket mot bäckenet och det började göra mer ont i höften. Hemma igen tassade jag runt och bara väntade på att bomben skulle detonera, men det slutade med att jag låg vaken till midnatt och kände en liten "tjej" som körde ett kickboxningspass innan det var dax att sova.
  Fem timmar senare var jag klarvaken igen men de skulle även Olov upp så då blev det frukost. Smärtan har dämpats men det är inte lika bra som igår morse, så visst händer det saker!!! Idag ska jag egentligen simma, men jag tror att jag skiter i simningen och bara gosar i vattnet så kan Annika plågas lite för en gång skull. Thea ska då till mormor och jag får fyra timmar utan min lilla terrorist. Sen kommer Olov hem och "löser av mig".
  Appropå terroristen så har hon precis klättrat ur sängen så nu börjar dagen!!!

Dessa fem ting ska jag göra detta år:

1. Börja fysträna
2. Träffa mina vänner oftare
3. Få bort mammahullet 
4. Hitta en bra balans mellan familj och fritid
5. Fortsätta vara den lugna och tålmodiga mamma, som jag hittills har varit, för mina barn.

Jag utmanar följande fem personer: Kikki, Therese, Annika, Vickan och Karin.